Till minne.

Jag fick i måndags av en händelse veta att en av mina gamla gymnasiekompisar dött (gått bort eller avlidit känns kanske bättre att använda när det handlar om någon man känner) någon gång under början av sommaren. Och jag känner mig lite fånig eftersom det fått mig att känna mig lite vemodig de senaste dagarna. Jag har ju trots allt inte haft någon kontakt alls med honom de senaste 4 åren, mer än sporadiska samtal när vi stött på varandra ute på stan. Det känns ändå lite olustigt att en människa lika gammal som mig, som trots allt har haft ganska stort inflytande i hur jag är och hur jag blivit det, kan vara död i två månader utan att jag har en aning. Och att jag får veta det lite av "misstag" under ett nostalgiskt samtal med en annan vän; J:...och de där festerna med Fobi! Herregud. M: Ja, och han är ju död nu. J: Va?! Vad säger du? Död? M: Ja, visste du inte det? Jag såg dödsannonsen någon gång i början på sommaren. Jag gissar att det var han för det stod med en Loke i annonsen. Han har en son som heter Loke va? Hade hon inte sett annonsen hade han fortfarande varit vid liv i min värld. Även hur han dog är ju för mig höljt i dunkel. Även om jag kan gissa mig till troliga orsaker, med tanke på hans historia. Men det spelar väl heller egentligen ingen roll. Lite vemodigt känns det allt ändå. Vi hade ju så jävla kul. Missförstådda, svartklädda, tonårsångestfyllda och vampyrfetischister som vi var. Omgivna av en klass och värld fylld av samhällsanpassade, tråkiga och städade människor. Även om han var - milt uttryckt - något mer galen än mig. Dessutom ställde han upp på att vara min snygge studentbalskavaljer.

Jag ska tydligen flytta i höst. Hit flyttar mitt hem i Sundsvall i oktober, och i Umeå har jag erbjudits att hyra två rum i ett stort hus med en klasskamrat och hennes flickvän. Sådant klarar inte min autistiska läggning av.

Vanliga människor blir glada och förväntansfulla av sådant här, men inte jag. Jag blir melankolisk, orolig och ledsen jag.

Jag gissar att jag kommer att vara fånig och gråta flera liter tårar innan flytten är av, för att inte tala om allt jag kan hinna oroa mig för! Jag måste ju gå en ny väg från Umeåbussen, räkna med en 15- istället för en 5minuterspromenad ner på stan, och framförallt måste jag ju byta matbutik. Jag tror nog ingen vettig människa kan inse riktigt hur mycket oro och ångest sådana förändringar kan medföra.

Och när flytten väl är överstökad kommer jag att ha glömt vad som var så farligt efter två sekunder i nya lägenheten, och bara överlycklig gå runt och pyssla.

Undrar om det finns plats på gruppboendet för autister som Cleo arbetar på. Jag tror jag skulle platsa där.

Jag tror minsann det här har gått i stå. Jag tror också att anledningen stavas jobb 7-16 , fem dagar i veckan. Något mer själs-, inspirations- och livslustdödande går icke att finna.