Okej. Här kommer det. Jag har upptäckt något negativt med vintern.

Jo, det är sant. Mitt i allt vinterpirr i magen så har jag upptäckt det. Helt otippat dessutom:

Jag kan inte springa.

Eller kan kan jag väl, men eftersom jag varken har varma kläder att springa i eller pengar att köpa dem för så slutar  löpningssäsongen officiellt ungefär nu. Vid -9.

Först tänkte jag att det enbart var en bra lösning; mina knän börjar ändå göra lite väl ont och är säkert glada över att få vila någon månad. Men efter 6 dagar utan en enda löprunda börjar jag bli galet rastlös på kvällarna. Det känns liksom inte lika mysigt och välförtjänt med te och macka på kvällen om man inte intar det nyduschad och matt i benen.
Dessutom tänker jag på hur fantastiskt jobbigt det kommer att bli att komma igång igen i vår. Hur tråkigt det egentligen är när det bara är tungt och segt och flåsigt.

Och här trodde  jag nog ändå aldrig att jag skulle hamna. Sakna att träna?

När fan blir gammal blir han religiös. Skulle man kunna säga.

Utöver det är det verkligen dags för mig att ta tag i den här jävla engelska grammatiken.