Det är imorgon 5 veckor sedan jag åkte från Sundsvall, och på söndag 6 veckor sedan jag lämnade Delsbo senast. Det känns ungefär som en hel evighet sedan.

5-6 veckor är ju i verkligheten ingenting. Men på nätterna drömmer jag (när jag inte drömmer mardrömmar då) om  utsikten över byn från köksoffan, golvdraget, och långa fredagkvällar vid Lyttjas köksbord med whisky, missförstånd och skratt. Jag går nattpromenader uppför Södermalms backar, halvsover i den röda manchestersoffan och är på pulkapartyn i Sidsjöbacken.

Jag saknar att saker är som de ska vara, människor som inte känns som främlingar (vilket jag tycker att de flesta gör de första 10 åren av bekantskap) och framförallt omgivningar jag känner så väl att jag rör mig med hjälp av ryggmärgsminnen, inte de fem sinnena.

 Jag är en sådan jävla trygghetsnarkoman.

 Och det är ju ingen skräll att jag mådde så dåligt som jag gjorde i Skåne. Inte för att Skåne på något vis var dåligt, tråkigt eller fult (som jag ofta påstod), utan helt enkelt för att det var så långt hemifrån.

Jag är en sådan jävla trygghetsnarkoman.

Annars har jag gett upp slaget om engelskaglospluggande. 

Efter att ha lyckats med 63% rätt på den gamla tentan igår slog jag mig till ro. Gränsen för G går vid 60%, och högre ambitioner än så har jag inte när det gäller detta fruktansvärd språk. Håller jag stilen på tentan på lördag klarar jag mig med 3% till godo, och det duger för mig. 

Håll tummarna.