Idag är jag hemma och är sjuk. Fast inte alls dödssjuk på något sätt, utan bara så där hemskt mellansjuk. Inte helt frisk, inte helt sjuk - hosta, ont i halsen, ont i huvudet och ungefär en halv grads feber. Precis sådär så att man inte orkar gå till jobbet, men inte heller är så pass sjuk så att det känns helt okej att vara hemma.

Men efter en massa velande och två värktabletter bestämde jag mig för att ingen ändå ville ha mig där på kontoret hostande lungorna ur mig. Så här i svininfluensatider.

Dessutom har jag ju allt på datorn, och kan få precis lika mycket gjort här hemma vid mitt eget skrivbord som där borta vid det andra skrivbordet. Och nu hoppas jag bara att jag snart ska lyckas skaka av mig känslan av att vara vek, kinkig och skolkande.

Annars måste jag säga att bror och svägerskas hus är det värst hemsökta hus jag någonsin upplevt. På riktigt. Just nu sitter jag och lyssnar till avlägsen barngråt, ungefär som att Edith skulle stå och gråta i källaren, fast hon gick till dagis för en halvtimme sen. Utöver det har vi susandet i ledningarna som om någon spolar vatten.

Överhuvudtaget låter det ungefär som om hela familjen skulle vara hemma, fast dämpat och avlägset - barngråt, steg på nedervåningen, susande i ledningar, röster. Dessutom är ju ingen annan än jag hemma.

Och det är inget sådant där som man kanske kan höra om man anstränger sig väldigt mycket och vill höra det, det är liksom helt tydligt där, och det är heller ingenting som skrämmer. Man bara hör ljuden men reflekterar inte över dem eftersom de är så vardagliga. Ända tills man kommer på att man är själv, och inte borde höra så mycket mer än de ljud man ger upphov till själv.

Tidigare klarade jag inte heller av att sova själv uppe i gästrummet eftersom allt på något sätt kändes koncentrerat dit, men efter en veckas sömn med lampan tänd har jag vant mig vid känslan av att aldrig vara ensam.

Och jaja. Tycker man sådant där är humbug och idioti får man tycka det. Jag vet bara vad jag känner och hör.