Så. Idag tackade jag - efter mycket velande och ojande - ja till det här. 

(Eftersom jag tackade ja idag lär den här länken inte fungera imorgon.)

Jag har fortfarande lite svårt att förstå att de valde MIG, och jag har fortfarande lite svårt att foga mig med tanken att jag ska flytta till Umeå igen.

Men magkänslan pirrade till när jag såg annonsen, och magkänslan lyckades få till en fantastiskt bra ansökan på - en för mig - rekordtid, och magkänslan fick mig att känna mig helt bekväm och tillfreds bara 5 minuter in på en nästan 2 timmar lång arbetsintervju.

(Fast jag kommer nog aldrig att begripa exakt vad jag sa eller gjorde som fick dem att tro att jag var bäst lämpad. Tänk om jag bara lurat dem? Tänk om jag är en besvikelse?)

Så förhoppningsvis är det rätt, även om magkänslan just nu är lite mer tveksam (läs: livrädd) till hela projektet.

Jag kommer säkerligen att jobba dagarna igenom, och jag kommer säkerligen att gråta mig till sömns mer än en natt, och jag kommer säkerligen känna mig helt oduglig och vilsen mest hela tiden. Men jag tror att det är värt det. 

För om jag tackar nej till det här så tror jag ändå inte att livet slänger åt mig en till sådan här fantastisk möjlighet.

Och för mig är nog det bästa av allt att det verkar innehålla mycket skrivande.  Jag saknar att skriva. Jag ska få skriva för ett universitet! Ett universitet!

Jamän sörrni.

Jag är tydligen inte helt färdig med Umeå ändå.

Även om man skulle kunna tro det efter två flyttar till och från denna så kallade stad.

Jag är chockad, glad, stolt och mest av allt livrädd.

Det var ju inte så här jag hade planerat!

Vad det handlar om?

Ptja, det får man veta på måndag.

Förhoppningsvis har jag kommit överens med mig själv om vad jag egentligen vill med mitt liv till dess.