På praktikplatsen har jag naturligtvis fått ett litet passerkort att flasha runt med (så att alla vet att jag faktiskt har rätt att befinna mig i CSN:s hemliga högkvarter, och inte är en galen student som ska självmordsbomba bort allt), och naturligtvis finns det också på det kortet en liten bild på mig.

Kortet togs naturligtvis - som de alltid gör till sådana där saker - måndagmorgon klockan nio, helt oförberedd, med sovrufsigt hår och tröttsvullna ögon. (Ändå kan jag tycka att det är ett av de bättre foton som tagits på mig, antagligen för att det är så litet så man knappt ser några drag.)

Jag hade idag lite tråkigt och närstuderade det lilla fotot och slogs plötsligt av insikten att: "Vafan. Det syns ju verkligen att jag bara är ett halvår från 30." En fruktansvärd upptäckt.

Jag som får visa leg på systemet fortfarande, jag kan väl inte se mogen och vuxen ut? 

Som vanligt kan det mesta sammanfattas med ångest, tvivel, gråten i halsen och enorma mängder självkritik.

Jag vet inte hur jag ska lyckas ro det här i land.

Trädgårdsgångar

I höstas under en översättningslektion fastnade klassen på en mening i den svenska texten som skulle översättas (naturligtvis fastnade vi på saker redan INNAN det hela var översatt till engelska), eftersom vi ansåg den vara felaktig på något vis som man inte kunde sätta fingret på (det kanske var mest jag som ansåg det, men ändå!).

Den första halvan av meningen gjorde liksom att man antog att den skulle fortsätta på ett annat vis än den verkligen gjorde. Någonstans i mitt mörka, dammiga och oorganiserade minne kände jag att jag hade ett begrepp för den där typen av meningar, men kunde inte för mitt liv komma på vad det var.

Idag mellan hyllorna på avdelningen för kursböcker, medan jag letade litteratur till den (jävla) forskningsplanen, fick jag en uppenbarelse. Ackompanjerad av änglakörer och harpospel stod det helt plötsligt bara där. Upplyst och gnistrande i mitt sinne: garden path-meningar!

Halelulja!

Och även om min hjärna kanske inte är den snabbaste processorn här i världen, så är den överraskande uthållig och outtröttlig. 

Det är nästan så jag blir lite rörd.

Annars går det dåligt. Prestationsångest och förvirring och falnande engagemang. Och inledning av ännu en fantastisk förkylning. Det är svårt att skriva då.