Det finns nog ingenting så fint som andras vardag.

Dagishämtning en trött novembereftermiddag.
Tvättid en solig söndag.
Middagsförberedelser en tisdagkväll.
Stressad promenad till jobbet en onsdagmorgon.

Människor är, konstigt nog, aldrig så fina som då.

Eftersom jag bara har ca 8 månader kvar av anställning (i bästa fall), har jag naturligtvis börjat kika lite om det eventuellt kommer att finnas annat att söka i framtiden. Och nu har  jag hittat det. Jobbet jag vill ha!

Visserligen en eller två månader för tidigt, men söka är ju gratis!

Dessutom är det alltid bra att skriva på de där vidriga ansökningarna.

Man lär sig ju liksom aldrig hur de ska vara. Även om jag vid det här laget har blivit så gammal att jag snarare försöker ha roligt när jag skriver, än få med allt jag TROR att de vill läsa. Även om jag skriver bort alla mina chanser så visar det ju i alla fall på vem jag är - ingen respekt för traditioner, lite tveksam humor och med en förkärlek för att trampa i klaveret.

Annars har jag (som vanligt) också kommit på alldeles för sent att jag ska sy en klänning till 40-årsfesten om tre veckor. Jag har (som vanligt) också letat mönster och tyg alldeles för länge, utan att hitta något. Jag har nu (som vanligt) köpt på gränsen till för lite tyg och bestämt mig för att (som vanligt) rita om ett mönster jag redan har eftersom "det kan ju ändå inte vara så svårt!".Vissa gamla hundar lär sig verkligen aldrig att sitta.

Önska mig lycka till. Blir det bra blir det jävligt snyggt. Blir det inte bra så. Ja. Så har jag i alla fall fått svära och hata på vägen.

Åh. För trött och för tom.

Men äntligen har jag hittat lite drömmar igen. Även om drömtimmarna är långt borta.

Nu längtar jag bara efter vinter igen. 

Jag längtar efter mörkt och snö och kallt och hoppas att den här sommaren snart kan vara överstökad.

Det är vad jag hoppas.