Åh. Så mycket hända, så lite tänka.

Imorgon är det en vecka sedan jag tog examen och hade en av de roligaste kvällarna hittills i livet. Fantastiskt. Även om det alltid är sorgligt att lämna något gammalt och  skrämmande att kasta sig in i något nytt.

Idag var jag i alla fall på min första riktiga arbetsintervju någonsin i livet.  Det var också läskigt, om än inte fullt så läskigt som jag hade föreställt mig.

Och det började bra. 

Jag klädde mig för 27gradig tryckande värme i ärmlös linneklänning. Precis när jag kliver utanför dörren börjar det hällregna. Jag är sjukt stressad och ute i sista minuten (som vanligt) och kränger på mig regnkläder och slänger mig på cykeln. Efter typ 5 minuter slutar det regna igen. 

När jag sedan är ganska precis mittemellan hemmet och där jag ska vara för intervju, öppnar sig himlen fullständigt. Det är ungefär som att cykla i en dusch.

Efter ungefär 1 minut är mina skor dyngsura, håret hänger i stripor och jag kan inte göra annat än skratta åt det absurda i situationen och köra lite snabbare genom de gigantiska vattenpölarna så vattnet sprutar.

Väl framme - i hällregn, åska och typ 19 grader varmt - känns inte den galet skrynkliga, lätt fuktiga, ärmlösa linneklänningen som ett så passande plagg för en arbetsintervju längre. Och jag fick inleda med en snabb vända in på toa för att torka håret hjälpligt med pappershanddukar och krama ur skorna det värsta. (Jag bedstämde dock rätt snabbt att det fick bli en barfotaintervju.)

Så där satt jag, barfota, ostyrig med en halvt genomskinlig klänning och droppande hår och skulle sälja in mig själv. Det fanns liksom inget utrymme för att vara nervös längre.

Å andra sidan gav det mig ett fint uppslag för den här hemska första frågan "Ja, berätta lite om dig själv!". "Ja, som ni ser är jag inte rädd för utmaningar" blev mitt spontana svar. 

Väl ute från grillningen igen var jag faktiskt nöjd. 

Inte på det viset att jag på något vis är säker på att få jobbet (snarare tvärtom) men alla var trevliga, det var en bra och avslappnad stämning och jag kände att jag varit ärlig utan att racka ner på mig själv som jag har en tendens att göra. 

Jag har gjort allt jag kunnat, och får jag inte jobbet så beror det på att jag inte är rätt person, inte  för att jag hade kunnat göra något annorlunda eller bättre.

Dessutom kan jag alltid tänka på att jag var en av de 5 som blev kallad till intervju. 

Det kan jag leva länge på.